När Greta Thunberg nu seglar till USA för att representera svenskt engagemang på ytterligare globala konferenser bör vi tacka henne för den rörelse hon startat. Men två saker är särskilt viktiga att lära från hennes nu världsomspännande skolstrejk för klimatet:

• Å ena sidan: Den som påstår att politikerna är hindret för nödvändiga åtgärder har fel.
• Å andra sidan: Aldrig tidigare har politiker haft större möjligheter att få väljarnas stöd för långtgående beslut. 

Något har verkligen förändrats i grunden. I butiker tvingas vi fundera på om vi behöver ännu en plastpåse. Det är inte resultatet av skolstrejkande ungdomar, utan av att det blivit accepterat att ta betalt för alla varor. Men butikernas lönsamhet har blivit en del av hållbarhetspolitiken: att inte överkonsumera plastpåsar är både ekonomiskt och ekologiskt hållbart.

En del vill då förbjuda plastpåsar, men om det var så enkelt att lösa klimat- och miljöproblemen skulle det redan vara gjort. Inget blir bättre av att vi bär hem maten i påsar som går sönder och därefter tar helt nya plastpåsar för att sätta i sopskåpet. Politiker som lärt sin läxa funderar istället på hur utvecklingen kan förstärkas, baserat på både kunskap och engagemang. Förr kallades det ”social ingenjörskonst”; på dyra utbildningar kallas det ”nudging”. Eller så kallar vi det politik: lagar, skatter, investeringar och reformer som påverkar utvecklingen. Men oavsett hur smart ett förslag är krävs en majoritet för att genomföra det. Dessutom krävs att förslaget inte riskerar leda till massiva protester. Logik och kunskap väger i så fall lätt: 

1.    Vi vet att hundratals liv skulle sparas om nya bilar tvingades ha automatisk hastighetsbegränsning. Dessutom skulle våra städer bli trevligare och klimatmålen nås snabbare. Ändå läggs inga sådana förslag. 

2.    Vi vet att trängselavgifter i fler kommuner skulle minska trängseln (som det gjort överallt där det införts) och att det därtill skulle snabba på omställningen till mer hållbara städer. Ändå lyfts inte det förslaget. 

3.    Vi vet att vi konsumerar för mycket av det kött och andra livsmedel som belastar klimatet onödigt mycket. Ändå är frågan om att med skatter och regler styra vår konsumtion, lika frestande för politiker som att röra om i grillkolen med bara händer. 

Skälet till att sådana förslag inte blivit verklighet är att det varit politiskt självmord att lägga fram dem; i alla fall om man är ett parti som söker stöd hos fler än dem som är övertygade om att de själva vet bättre än alla andra. 

Men tänk om kraften från Greta Thunberg och tusentals barn och ungdomar nu kan omvandlas till verklig förändring? Det kräver att politiker och andra makthavare inte bara väljer enkla symbolförslag, utan de som i grunden förändrar. Men politiker kan inte vara modiga utan stöd. Jag vet plågsamt mycket om hur en högljudd minoritet kan omöjliggöra nödvändig förändring. Jag var kommunalråd i Örebro, med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor, 2011-2017.

Det var framgångsrika år för Örebro: befolkningen växte rekordmycket varje år, vi byggde flest bostäder i landet (per invånare), minskade barnfattigdomen, blev årets miljökommun, årets stadskärna, årets friluftskommun (flera gånger). Men svårast var omställningen till mer hållbar trafik och mer hållbar energiproduktion. Skälet till att jag slutade som kommunalråd var att jag (liksom många andra) insåg hur tufft det är att stå ensam i en kanonad av personliga påhopp, när man driver den politik som en klar majoritet ställt sig bakom. Jag blev måltavlan för en liten grupps hat mot vindkraft (och grön energi), och andras ilska över att som bilist få lämna plats för gående och cyklister. Sånt får följdverkningar; politiker blir mer försiktiga. 

Ungdomar som vill förändra på riktigt kan därför inte stå vid sidan och kritisera att det görs för lite. Förutom att fortsätta ta individuellt ansvar för konsumtionen och berätta om detta, så krävs att ni ger er in i beslutsfattandet, även om det kräver både kompromisser och smutsiga händer. 

Ni behöver maila alla ”era” politiker med uppmuntrande hejarop när de gör bra saker, och fråga om ni kan hjälpa till med något. Skriv insändare, inlägg på mediers hemsidor och annat för att stötta politiker som försöker göra skillnad. Ni kan tycka att förslagen inte är tillräckligt långtgående, men alla steg i rätt riktning är rätt steg. Tystnaden från dem som håller med och de uteblivna hejaropen från dem som är mer otåliga är ett av de största hoten mot förändring. 

Politiker som har möjlighet att fatta beslut bör lyssna på ungdomarna och lägga modiga förslag, nu när det går att få stöd för rejäla förändringar. Med det engagemang som finns i skolor, på gator och på torg har ni fått en enorm möjlighet. 

Även företagsledare har unika möjligheter att göra nytta nu. Till exempel kan ni förändra ert resande, och kräva av flygbolag ni samarbetar med att de ska driva planen med minst 50% biobränsle (max enligt internationella regler, regler som verkligen borde ändras). 

Den mest klimatsmarta flygresan är den som inte görs, men att ta sig mellan exempelvis Sverige och USA är omöjligt utan klimatpåverkan – oavsett färdsätt. Därför borde flygbolag ordna åtminstone några avgångar i veckan med maximal andel biobränsle i planens tankar. Några av dessa ”miljöbästa flyg-biljetter” bör de skicka till Greta Thunberg som tack, så att hon kan få fler svenskar på besök under sin tid i USA. 

Det går att göra världen bättre. Man får bara inte glömma bort att det man vill få gjort, måste vara möjligt att göra. Och att det som är möjligt att göra måste bli gjort. 16-åriga Greta Thunberg har gett draghjälp; visst har väl svenska företagsledare och politiker mod, engagemang och kunskap att göra något av det?  

Björn Sundin